Tillsammans

Flocken håller ihop. Så är det bara.
Och alla som ingår i flocken har lika stor plats. Tvåbent eller fyrbent har ingen betydelse.
Så är det i alla fall i vår flock.

Och det är inte sällan som den lilla fyrbenta ser till att ta sig platsen mitt i centrum. Utan den minsta tveksamhet eller rädsla....

En gosse fyllde år och fick en fyrhjuling. Den skulle genast testas, och lille vännen var snabbt där och skulle klättra upp!

Den lilla behändiga

Att äga hund är inte bara roligt, kärleksfullt, sällskapligt och hälsosamt. Det är dessutom enormt själaberikande.

Vilken ras, färg, kön och storlek man väljer är en summa av personlighet, tycke och smak, intressen och livssituation. Att välja en liten hund kan tyckas ha sina fördelar då det kommer till hantering, hundvakt, kostnad och boyta.
Men det kräver faktiskt lite annat av oss som ledare också. Lite extra tanke kring vårt (kropps)språk och beteende. Då vi är så mycket större än våra små hundar får vi tänka på hur närmar oss de som befinner sig så lååångt där nere i golvnivå.
Kommer vi framåtlutande med hela vår enoooorma ;-) kroppshydda över dem, är det inte lätt för hunden att hålla rädslan borta. De backar undan, drar öronen bakåt, hukar sig och vill inte gärna bli upplockade.

Att lära en hund ändra sig i detta känns som en stor omväg, då det är mycket lättare att vi som beräknande och förnuftiga människor istället tar till ett annat beteende!
Försök att istället sätta dig ner på huk med sidan mot den lilla hunden. Så visar du dig vänligt inställd och uppfattas inte på långa vägar lika hotfull som ovanifrån.

Då en hund är väldigt liten är det lätt att även de mindre trevliga beteendena ses som gulliga.
Till en början vill säga...
Den lilla hundens skällande mot det (läskiga) som låter, kan tyckas sött när den är extra liten som valp. Men låter man den hållas, kan den ha fått möjlighet att utveckla ett ordentligt vaktbeteende, med rejäla utskällningar mot alla och envar som passerar er på promenaden eller huset/ytterdörren, innan den kommit över ettårsåldern.

Den lilla hunden må vara behändig, men får även alltid dras med sin litenhet till last.
Och dess otroligt söta storlek kan utgöra ett negativ i hundens träning i att hantera sin omvärld.

Men den ÄR alldeles fantasktiskt söt också!

Den stora hundens tänkvärdheter tar vi en annan dag....

Spårar - banan

Klockan är inte mer än halv nio.
Morgondiset ligger tät och regnet smattrar svagt mot regnkläderna, under de gamla granarnas långa utstickande grenar.
Skogen är alldeles tyst, känns djupare än vanligt i den ännu dunkla morgonen.

Jag, som inte har tränat spår i dess äkta vara tidigare, har beslutat mig för att det aldrig är för sent att börja. Min lilla fyrbenta tioåriga gammelgubbe, ska få göra sina första riktiga spårningar idag. I regnet, på rak skogsväg, i en sträcka på max trettio meter med direktpåsläpp, ska han få spåra ---- banan!
Inga klövar eller harskankar här inte ;-)
Vi kör med banan...

Första försöket går sisådär.
Vännen tror hela tiden vi ska jobba med lydnad och slickar sig intill mitt vänstra ben.
Selen är på och jag jobbar honom framåt i spåret med godis. Bananen i målet är en riktig vinst!
Vilken förvånad liten sötis som fann den =-)
Nästa försök går betydligt bättre.
Använder min vanliga sök-signal blandat med ett nytt ord spår.
Han kämpar sig framåt mycket mer målmedvetet, när han väl lossnat från mitt vänsterben ;-)

Sista spåret vi kör går, med undantag för några avspårningar då jag fick stanna, relativt bra. Vi har ju aldrig gjort detta förr!

Tillsammans lär vi oss =-)

Prestigelöst

Ingen strålande vacker höstdag precis.
Men en tur till skogen är alltid lika underbar.

Fick med mig familjens storpojke, och lekte kurragömma med fyrfota bästisen, bland alla fuktiga granar och ormbunkar. Vi turades om, pojken och jag. Och tyckte det var lika kul båda två.
Det är så häftigt att se när hunden fattar grejen och kopplar på nosen!

Kan inte påstå att hundvännen är något proffs på spårning, men det spelar väl heller ingen roll. Huvudsaken är att vi har kul tillsammans och umgås under avslappnade och kravlösa former.

Jag tror att det är viktigt för den enkla hundägaren att inte förstora upp alla former av aktivering. Det måste inte vara något personspår/sök i högsta tävlingsinstansen. Det räcker långt med att utveckla den enkla formen av kurragömma.

Att hunden får jobba med sitt enormt välutvecklade luktsinne är det som styr leken. Sen kan man gå ut i skogen och gömma en pinne, boll, apport eller ett barn...

Dagspass

Utslagen i soffan ligger han min lilla fyrfoting. Lika trött och utslagen som jag.
Vi kurar ihop oss i soffan och känner oss rätt nöjda med oss själva.

Vi har haft en gemensam dag på problemhundskonsult-utbildningen.
För första gången har vi tagit oss in till storstaden, för första gången har vännen min åkt tåg. Mycket nytt och mycket både nervigt och spännande.
Som om det inte vore nog med det. Sedan har hela dagen spenderats tillsammans med ett gäng andra fyrfotingar man inte fick leka med, vilket är riktigt jobbigt...

Att gå i skolan är arbetssamt. Både för tvåbent och fyrfoting.
Men det är kul också!

Allt som är lite svårt och jobbigt, är dessutom enormt lärorikt. Hela dagen kan ses som ett stort träningspass.

Morgonens tomma perrong utnyttjade vi till kontakt och lydnadsträning. Att få en uppgift att koncentrera sig på är utmärkt för att hålla stressen borta.
Själva tågresan blev perfekt passivitetsträning. Där var det först tryggast i mattes famn på vägen upp, men på hemresan kändes det helt okej att ligga på golvet istället. Mod byggs bäst upp i trygghet....
Hela dagen, omgiven av hundar i olika former, storlekar, åldrar och attityder gav riktigt lärorik socialträning.
Blandat med några stunder av kontakt och cirkuskonster, så blev det försvårande av redan inlärt material....

Att vännen min snart är tio år spelar mindre roll. Har man aldrig åkt tåg eller varit i storstaden förut, så man en nybörjare. Och är man nybörjare så är man.

Och efter en sådan här dag är man som fyrfoting värd några dagars återhämtning.
Och en myskväll i soffan......

Korrigera rätt

Det råder en grov uppdelning mellan hundägare, gällande korrigeringens vara eller icke vara inom hundvärlden.

Tyvärr vill jag tro att det hela bygger på ett missförstånd.
Ordens betydelse kan ibland vara ordentligt individuell och ibland även rejält negativt betingade.

Säger jag ordet "bestraffning" känner nog många hundvänner med mig, ett starkt obehag. Men den känslan ligger ju mer i vad jag själv vägt in i benämningen, än vad ordet självt står för.

Bestraffning - det att utdela straff.  
Straff - påföljd för brott i form av frihetsberövande eller böter. Äv. utvidgat om annan kännbar påföljd.
Korrigera - rätta till ett mindre fel.
Norstedts svenska ordbok.

Jag vill påstå att en kännbar påföljd kan vara nog så litet. Det kan räcka med en liten pillning i sidan för att få hunden att reagera.
Men om jag använder benämningen bestraffning inom hundträningen är jag rädd att det ska misstolkas grovt. För det är aldrig okej att göra illa sin hund!
Däremot vill jag absolut visa min hund när den behöver rätta till något felaktigt i sitt agerande.
Därför väljer jag att korrigera min hund.

Jag tror inte att någon hundtränare på allvar menar att vi aldrig ska låta våra hundar se sina misstag. Det blir lätt tokigt då hundägare misstolkar och tror sig aldrig vara tillåtna att korrigera sin hund.

Men då hundägaren går på kurs för att träna sin hund (och sig själv) i nya moment handlar det om inlärning. Kan vi korrigera en hund som ställer sig upp under platsläggningen innan den har lärt sig momentet? Nej, självklart inte!
Inom inlärningen är det inte tillfälle att använda sig av korrigering alls.
Där gäller endast att hålla hundens glädje och vilja till samarbete i topp. Och det görs genom massor av positiv förstärkning. I alla möjliga varianter.

Inget konstigt med det. Eller hur?

Det vi även vill bygga upp är en härlig kontakt och ett fantastiskt samarbete mellan hund och ägare.
Skapa ett starkt fundament av tillit och förtroende. En genuin glädje i att umgås och jobba/leka tillsammans.
Och låta stommen i alltihop stavas - respekt. För varandra och för den gemensamma relationen.

Desto starkare och kärleksfullare kontakten är, desto mjukare vi är mot varandra, desto svagare korrigeringar behöver vi ta till.
Hunden som spänner sig vid hundmötet på promenaden kan vid den lättaste harkling från sin ledare, bryta sitt beteende och återuppta kontakten med ledaren.
Ett annat tillfälle kanske kan stävjas med ett pill på bakhasen. Allt handlar då om att återfå kontakten från sin hund.

Pratar vi om en hund som blir wild and crazy vid minsta åsynen av en annan hund, bör en utredning göras om vad det är hunden egentligen säger och vad hela utspelat handlar om.
Då kan vi inte bara korrigera vår hund vind för våg.
Bygger det på aggressivitet och vi hårdhänt och surt korrigerar/bestraffar vår hund, blir den mindre argsint då? Det tror jag inte!
Om den typen av korrigeringen mot förmodan skulle lyckas, beror det på rädsla för ledaren. Och då har hela tilliten och relationen sabbats. Är det det vi vill?
Det är enligt mig helt fel väg att gå!

En korrigering ska aldrig bygga på aggressivitet. Det skapar helt fel förutsättningar för att lyckas med uppsåtet av korrigeringen.
Att agera aggressivt gynnar aldrig någon annan än den som låter ilskan sippra ut.
Tänk bara på hur du själv skulle motta en argsint konfliktsituation. Taggarna utåt? Förmodligen.

Nej. Korrigera du din hund då den beter sig alldeles galet.
Men gör det med eftertanke och utan ilska.
Målet ska vara att återfå kontaken och att stoppa hundens beteende.
Var noga med att hålla borta alla känslor av att vilja få ut din egen skamfyllda ilska!!

Känner du att du drivs till vansinne av din hunds beteende, ska du genast be om hjälp.
Bara att vädra din och din hunds problem, och få se det ur en utomståendes synvinkel, kan ge dig många verktyg för fortsatt träning.

Missa inte!

Vet inte hur många hund och etologi-böcker jag läst, men de är inte få.
Ändå är det inte mer än en handfull av dem som fastnar och som ger känslan av att verkligen ha fyllt på kunskapsbanken.

Nu har jag läst ut ännu en jag kan tillägga skaran "borde läsas"-böcker.

Kent Svartberg - Bra relation
Om samspelet mellan hund och människa med TSB-modellen


Rekommenderas varmt och bestämt till samtliga hundägare.