Hon är arg på sin hund. En schäfer.
Han skäller och är irriterad på någon annan hund, som befinner sig bakom buskarna. Jag kan inte se vad det är.
Hon ryter, rycker till i kopplet och slänger skällsord över honom.
Att hon skäms, är uppenbart. Uppenbart och förståeligt.
Hon vill att han ska hålla sig lugn och gå intill henne. Inte bry sig om de andra hundarna som de måste passera under sin korta morgonpromenad.
Men jag funderar hur hon tänker....
Vill jag att min hund ska behålla ett lugn, är det då en bra tanke att själv vara uppjagad och arg?
Om hunden känner irritation, rädsla eller stress i annan form i en situation, och sen upplever hur även ledaren tar till ilska, finns i stundens hetta inte förståelsen för att ledaren faktiskt riktar sina hårda ord mot hunden själv. Den ser endast logiken i att ledaren tar parti med sin trogne fyrbenta vän, de är ju flockvänner, och hjälper till att skälla ut den utomstående.
"Kom igen matte, så tar vi dem!"
För att få sin hund lugn måste jag som ledare visa att det inte finns något att jaga upp sig över.
Aggression föder aggression. Lugn föder lugn.
Tyvärr är det precis det kamphundtränarna har kunskap om......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar